What do you think?
Rate this book
When the Cranes Fly South
Not yet published
Expected 5 Aug 25BOOK OF THE YEAR AWARD WINNER (Sweden) � A profoundly moving debut novel that follows an elderly man’s struggle to maintain autonomy over his own an emotional story of love, friendship, fatherhood, and atonement that is already an international sensation.
“A tender tale about aging, our own and others, and the quiet brutality of love. About what being a man is, and what being a human is, about fathers and sons and fathers and dogs. It’s a book for anyone who’s had to say goodbye.”—Fredrik Backman, #1 New York Times bestselling author of A Man Called Ove
“A powerful, sneakily emotional meditation on life and death, and the foundational relationships in our lives. This is a book that will echo in your soul.� —Garth Stein, New York Times bestselling author of The Art of Racing in the Rain
Bo is running out of time. Yet time is one of the few things he’s got left. These days, his quiet existence is broken up only by daily visits from his homecare team. Fortunately, he still has his beloved elkhound Sixten to keep him company � though now his son, with whom Bo has had a rocky relationship, insists upon taking thedog away, claiming that Bo has grown too old to properly care for him. The threat of losing Sixten stirs up a whirlwind of emotion, leading Bo to take stock of his life, his relationships, and the imperfect way he’s expressed his love over the years.
“A tender tale about aging, our own and others, and the quiet brutality of love. About what being a man is, and what being a human is, about fathers and sons and fathers and dogs. It’s a book for anyone who’s had to say goodbye.”—Fredrik Backman, #1 New York Times bestselling author of A Man Called Ove
“A powerful, sneakily emotional meditation on life and death, and the foundational relationships in our lives. This is a book that will echo in your soul.� —Garth Stein, New York Times bestselling author of The Art of Racing in the Rain
Bo is running out of time. Yet time is one of the few things he’s got left. These days, his quiet existence is broken up only by daily visits from his homecare team. Fortunately, he still has his beloved elkhound Sixten to keep him company � though now his son, with whom Bo has had a rocky relationship, insists upon taking thedog away, claiming that Bo has grown too old to properly care for him. The threat of losing Sixten stirs up a whirlwind of emotion, leading Bo to take stock of his life, his relationships, and the imperfect way he’s expressed his love over the years.
320 pages, Paperback
First published January 1, 2024
346 people are currently reading
14.2k people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 553 reviews
January 6, 2025
5 stars
I ugly cried. Damn, this was so sad and felt so real.
This book made me feel so vulnerable as a human. It made me think about my parents getting older, about my future self if I grow old. Would I be like that? Wearing a nappy, unable to shower alone and would my kids still visit me? It made me so conscious of how fragile humans are, how much we depend on love and care.
It also made me think about all the things I should say to my parents, to my children, before it’s too late. How much I love them. How much they mean to me. Because someday, there won’t be time for those words.
The story was beautiful and bittersweet. I really felt Bo—his helplessness with age, unable to do anything without help, watching as everything he loved slipped away. But the way he loved his wife, it hit me so hard. The way he mentioned her as “you� made it so personal, so intimate, like she was still right there with him, even as everything else faded. It broke me.
And Hans... I understood him so well too. As a child, there’s always that gnawing feeling, worrying about your parents getting older, wanting to give them the best you can, yet knowing you can’t stop time. It all felt so real, so raw, like it was written straight from life.
This was my first read of the year, and what a beautiful way to start 2025.
Note: Thank you to the author and Knopf, Pantheon, Vintage, and Anchor publishing for this ARC.
I ugly cried. Damn, this was so sad and felt so real.
This book made me feel so vulnerable as a human. It made me think about my parents getting older, about my future self if I grow old. Would I be like that? Wearing a nappy, unable to shower alone and would my kids still visit me? It made me so conscious of how fragile humans are, how much we depend on love and care.
It also made me think about all the things I should say to my parents, to my children, before it’s too late. How much I love them. How much they mean to me. Because someday, there won’t be time for those words.
The story was beautiful and bittersweet. I really felt Bo—his helplessness with age, unable to do anything without help, watching as everything he loved slipped away. But the way he loved his wife, it hit me so hard. The way he mentioned her as “you� made it so personal, so intimate, like she was still right there with him, even as everything else faded. It broke me.
And Hans... I understood him so well too. As a child, there’s always that gnawing feeling, worrying about your parents getting older, wanting to give them the best you can, yet knowing you can’t stop time. It all felt so real, so raw, like it was written straight from life.
This was my first read of the year, and what a beautiful way to start 2025.
Note: Thank you to the author and Knopf, Pantheon, Vintage, and Anchor publishing for this ARC.
February 21, 2024
En ”sensationell debut� omtyckt av oerhört många och såld till sjutton länder. Jag fattar att folk gillar den, men jag är inte lika imponerad.
Bo är gammal. Han bor tillsammans med sin hund Sixten, dit hemtjänsten och sonen Hans kommer med jämna mellanrum. Han ringer sin vän Ture ibland. Frun Fredrika har flyttat till ett demensboende. Det är till henne berättelsen riktar sig, i ett ”du�.
Tranorna flyger söderut jämförs av förlaget med Löpa varg. Den senare är skriven av den erfarna belletristen Kerstin Ekman som föddes 1933 och sedan länge växt ur det naiva synsätt som Lisa Ridzén (f 1988) gör gällande i sin debutbok. Karaktären Bo är en fiktiv karaktär som utstyrd i sin skapares föreställningar består just fiktiv för mig, till skillnad från Ekmans Ulf som känns sann. Jag menar inte att det finns något som heter litterär appropriering, alla får skriva om allt tycker jag, men det är ju inte säkert att det blir bra. Vad jag förstår har Ridzén dels arbetat med hemtjänst och dels forskat på manlighet och känslor. Ett av mina yngre jag känner starka band till författaren. Jag hade nog älskat den här boken för tio år sedan. Men efter att själv suttit på en dödsbädd och tagit avsked av min far, ger den här typen av tillrättalagda berättelser mig ingenting.
Ni kommer att invända. Nej men inte romantiserar Ridzén, hon skriver om både kissblöja och slemhosta, illamående och smakförvrängningar. Ja, det stämmer att Bo kissar på sig flera gånger. Även om jag inte uppskattar att läsa om det, tycker jag att författaren framställer kroppens förfall hyfsat realistiskt. Men Bos åldrade själ, ger jag inte mycket för. Bos tankar utgör merparten av diegesen. De handlar ofta om känslor och rannsakan, han är arg, han skäms och han tänker att han borde säga si och så. Jag tror att hela poängen med människor som Bo, som inte ”sätter ord på sina känslor� är att de inte kan eller vill sätta ord på sina känslor. Inte att de gör det i huvudet. Bos tankar på det förflutna med sin far (gubben) och mor, sin son och fru är idealiserade. Här finns en övertro på orden och en psykologisk självrannsakan som jag tror hör vår generation till, inte Bos. Han tänker precis så som en ung kvinna vill att en gammal man ska tänka, men aldrig så som jag tror är mest förekommande: vi är alla resultat av vår tid. Bos beteende på dödsbädden vittnar om att han känner sig fridfull men han rannsakar sig själv och det förflutna utan acceptans. Han vill säga de där ”viktiga� avslutande orden som skall visa hans tacksamhet och kanske släta över det som varit dåligt. Jag tror tvärtom att en gammal och vis människa inser att man på många fler sätt än med ord visar sin tacksamhet och kärlek, att ens älskade mor exempelvis vet att man älskar henne även om man inte sagt det rakt ut. Men Bo är så där filmiskt perfekt som människor aldrig är, att han på sin dödsbädd helt plötsligt kan säga orden han aldrig tidigare fått ur sig.
Jag funderar på varför man vill upprätthålla en sådan idealiserad bild av människors död. Min poäng är inte att det gör mig ledsen för att jag själv inte fick höra de vackra orden. (Min pappa sa inte ett ord som avslöjade att han var medveten om att han höll på att dö.) Poängen är att man tror innan att kärleksorden som ska knyta ihop säcken hör till när någon dör, men när man väl sitter på dödsbädden är ord det som betyder minst av allt. Ord är ingenting.
Det här är ingen sågning, men jag har ändå mera klander. Inte bara Bo utan även de andra karaktärerna är stereotypa. Fredrika och Bos mamma har varit perfekta kvinnor och mammor som aldrig blivit arga eller ens höjt rösten. Favoritpersonalen i hemtjänsten är gudomlig av absurda mått. Att Ture är gay och att barnen som kommer förbi är samer, spär på den tillrättalagda känslan. Hemtjänstens anteckningar ska väl ge läsaren en utifrånblick, men de är för mig helt överflödiga. Jag saknar gestaltning, det är för mycket tell och för lite show. Den här romanen varken lenar eller upprör, den får mig inte att skratta eller gråta, den är för mig varken som en spegel eller ett fönster, den är en stängd dörr. Men den är för den skull inte dålig.
Tranorna flyger söderut är feelgood som bättre kan jämföras med Fredrik Backmans eller Johan Ens verk, minus humor. Jag kan tänka mig att rekommendera Ridzéns roman till den som gillar att läsa om en alternativ verklighet, som påminner om den vi lever i men är sminkad. När det kommer till känslor kring en dement fru förordar jag Ingvar Carlssons I sällskap med döden.
Bo är gammal. Han bor tillsammans med sin hund Sixten, dit hemtjänsten och sonen Hans kommer med jämna mellanrum. Han ringer sin vän Ture ibland. Frun Fredrika har flyttat till ett demensboende. Det är till henne berättelsen riktar sig, i ett ”du�.
Tranorna flyger söderut jämförs av förlaget med Löpa varg. Den senare är skriven av den erfarna belletristen Kerstin Ekman som föddes 1933 och sedan länge växt ur det naiva synsätt som Lisa Ridzén (f 1988) gör gällande i sin debutbok. Karaktären Bo är en fiktiv karaktär som utstyrd i sin skapares föreställningar består just fiktiv för mig, till skillnad från Ekmans Ulf som känns sann. Jag menar inte att det finns något som heter litterär appropriering, alla får skriva om allt tycker jag, men det är ju inte säkert att det blir bra. Vad jag förstår har Ridzén dels arbetat med hemtjänst och dels forskat på manlighet och känslor. Ett av mina yngre jag känner starka band till författaren. Jag hade nog älskat den här boken för tio år sedan. Men efter att själv suttit på en dödsbädd och tagit avsked av min far, ger den här typen av tillrättalagda berättelser mig ingenting.
Ni kommer att invända. Nej men inte romantiserar Ridzén, hon skriver om både kissblöja och slemhosta, illamående och smakförvrängningar. Ja, det stämmer att Bo kissar på sig flera gånger. Även om jag inte uppskattar att läsa om det, tycker jag att författaren framställer kroppens förfall hyfsat realistiskt. Men Bos åldrade själ, ger jag inte mycket för. Bos tankar utgör merparten av diegesen. De handlar ofta om känslor och rannsakan, han är arg, han skäms och han tänker att han borde säga si och så. Jag tror att hela poängen med människor som Bo, som inte ”sätter ord på sina känslor� är att de inte kan eller vill sätta ord på sina känslor. Inte att de gör det i huvudet. Bos tankar på det förflutna med sin far (gubben) och mor, sin son och fru är idealiserade. Här finns en övertro på orden och en psykologisk självrannsakan som jag tror hör vår generation till, inte Bos. Han tänker precis så som en ung kvinna vill att en gammal man ska tänka, men aldrig så som jag tror är mest förekommande: vi är alla resultat av vår tid. Bos beteende på dödsbädden vittnar om att han känner sig fridfull men han rannsakar sig själv och det förflutna utan acceptans. Han vill säga de där ”viktiga� avslutande orden som skall visa hans tacksamhet och kanske släta över det som varit dåligt. Jag tror tvärtom att en gammal och vis människa inser att man på många fler sätt än med ord visar sin tacksamhet och kärlek, att ens älskade mor exempelvis vet att man älskar henne även om man inte sagt det rakt ut. Men Bo är så där filmiskt perfekt som människor aldrig är, att han på sin dödsbädd helt plötsligt kan säga orden han aldrig tidigare fått ur sig.
Jag funderar på varför man vill upprätthålla en sådan idealiserad bild av människors död. Min poäng är inte att det gör mig ledsen för att jag själv inte fick höra de vackra orden. (Min pappa sa inte ett ord som avslöjade att han var medveten om att han höll på att dö.) Poängen är att man tror innan att kärleksorden som ska knyta ihop säcken hör till när någon dör, men när man väl sitter på dödsbädden är ord det som betyder minst av allt. Ord är ingenting.
Det här är ingen sågning, men jag har ändå mera klander. Inte bara Bo utan även de andra karaktärerna är stereotypa. Fredrika och Bos mamma har varit perfekta kvinnor och mammor som aldrig blivit arga eller ens höjt rösten. Favoritpersonalen i hemtjänsten är gudomlig av absurda mått. Att Ture är gay och att barnen som kommer förbi är samer, spär på den tillrättalagda känslan. Hemtjänstens anteckningar ska väl ge läsaren en utifrånblick, men de är för mig helt överflödiga. Jag saknar gestaltning, det är för mycket tell och för lite show. Den här romanen varken lenar eller upprör, den får mig inte att skratta eller gråta, den är för mig varken som en spegel eller ett fönster, den är en stängd dörr. Men den är för den skull inte dålig.
Tranorna flyger söderut är feelgood som bättre kan jämföras med Fredrik Backmans eller Johan Ens verk, minus humor. Jag kan tänka mig att rekommendera Ridzéns roman till den som gillar att läsa om en alternativ verklighet, som påminner om den vi lever i men är sminkad. När det kommer till känslor kring en dement fru förordar jag Ingvar Carlssons I sällskap med döden.
January 3, 2024
Betyg: 5 av 5 - Kommer årets första lästa bok kanske bli årets bästa bok? Ja, det är nog faktiskt troligt att det kanske blir så. För den här boken var helt otroligt bra. Mycket länge sedan som jag blev så tagen av en bok. Och jag har nog inte gråtit så mycket till en bok, sedan jag läste något av Fredrik Backman. Författaren till Tranorna flyger söderut, är en debutant som heter Lisa Ridzén, och jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker av henne i framtiden. Boken är så otroligt känslosam, gripande, berörande, och sorglig. Men även väldigt varm, och den skildrar verkligen olika sorts relationer på ett mycket fint sätt. Jag som läser så väldigt många böcker, glömmer dom flesta böcker rätt så fort, även om dom har varit bra. Men den här boken kommer jag bära med mig i mitt hjärta. Och jag kommer att tänka på den gamla fina mannen, huvudpersonen Bo, väldigt ofta. Jag lyssnade på boken, som var helt fantastiskt bra inläst av Lennart Jähkel. Kan verkligen rekommendera just ljudboken i det här fallet. Man ska ju inte jämföra böcker, men om jag ändå gör det, så tycker jag att den här boken påminner lite om Löpa varg av Kerstin Ekman och även om Folk som sår i snö av Tina Harnesk. Men återigen, jag säger bara, läs (eller lyssna på) denna bok! Du kommer inte att ångra dig!
March 9, 2025
When my Aunt Jean was in her 90s and in a nursing home, she would tell me that she spent her days thinking back over her life, remembering all of us as children and all the lovely times we had together. That is what fills Bo’s days in this beautifully written book about the slow ending of a long life.
Bo spends most of his days lying on his day bed in the kitchen with Sixten, his dog, lying by his side. Carers come in several times a day and his son, Hans, visits often. Fredrika, Bo’s wife, is in a nursing home with dementia and no longer recognises either of them. Theirs was a happy marriage and he misses her terribly. His relationship with his son is more complicated and takes a turn for the worse when Hans decides to re home Sixten as Bo can no longer look after him. That is a heartbreaking wrench for Bo who feels he has no control over anything in his life any more. The only person he can talk to about this is his best friend, Ture, but they can only speak on the phone now as neither is able to visit.
Bo is conflicted about so many things, especially his complicated relationship with his father when he was younger and later his relationship with Hans. Has he been a good father, he asks himself? He knows when he could have done better but struggled to show his emotions to Hans or to anyone else. He doesn’t know if Hans knows how much he loves him and is unable to tell him now.
The author is a doctoral student who is researching masculinity norms in small communities in the far north of Sweden. The idea for this novel came from reading the notes her grandfather’s carers left each day as he neared the end of his life. It does seem a very personal story despite the author being two generations younger than Bo.
5 stars - this is a beautiful first novel with an excellent translation.
With thanks to NetGalley and Random House UK for a review copy.
Bo spends most of his days lying on his day bed in the kitchen with Sixten, his dog, lying by his side. Carers come in several times a day and his son, Hans, visits often. Fredrika, Bo’s wife, is in a nursing home with dementia and no longer recognises either of them. Theirs was a happy marriage and he misses her terribly. His relationship with his son is more complicated and takes a turn for the worse when Hans decides to re home Sixten as Bo can no longer look after him. That is a heartbreaking wrench for Bo who feels he has no control over anything in his life any more. The only person he can talk to about this is his best friend, Ture, but they can only speak on the phone now as neither is able to visit.
Bo is conflicted about so many things, especially his complicated relationship with his father when he was younger and later his relationship with Hans. Has he been a good father, he asks himself? He knows when he could have done better but struggled to show his emotions to Hans or to anyone else. He doesn’t know if Hans knows how much he loves him and is unable to tell him now.
The author is a doctoral student who is researching masculinity norms in small communities in the far north of Sweden. The idea for this novel came from reading the notes her grandfather’s carers left each day as he neared the end of his life. It does seem a very personal story despite the author being two generations younger than Bo.
5 stars - this is a beautiful first novel with an excellent translation.
With thanks to NetGalley and Random House UK for a review copy.
January 1, 2025
Thank you to NetGalley and Knopf, Pantheon, Vintage, and Anchor for providing an ARC in exchange for an honest review.
Publication Date: August 5, 2025
This debut novel is heartbreakingly beautiful! Bo is currently living at home with his Elkhound Sixten. He has an around-the-clock care team who checks in on him and keeps track of his decline. His only son, Hans, who he has a rocky relationship with insists on taking the dog away. Bo wants to mend the relationship with his son, but the threat of possibly losing his dog makes matters complicated. . .
This story is for everyone. This is a story of wanting to say what you mean but not knowing how. A story about life, love, and loss, and not wanting to leave things unresolved. The author did an amazing job connecting me to Bo and what it means to truly live. This book will stick with me for a long time. Lisa had me crying like a baby! I feel honored that my request was approved for this ARC.
Lisa Ridzen was inspired to write this book after discovering notes from her grandfather’s care team during his end-of-life stage.
Publication Date: August 5, 2025
This debut novel is heartbreakingly beautiful! Bo is currently living at home with his Elkhound Sixten. He has an around-the-clock care team who checks in on him and keeps track of his decline. His only son, Hans, who he has a rocky relationship with insists on taking the dog away. Bo wants to mend the relationship with his son, but the threat of possibly losing his dog makes matters complicated. . .
This story is for everyone. This is a story of wanting to say what you mean but not knowing how. A story about life, love, and loss, and not wanting to leave things unresolved. The author did an amazing job connecting me to Bo and what it means to truly live. This book will stick with me for a long time. Lisa had me crying like a baby! I feel honored that my request was approved for this ARC.
Lisa Ridzen was inspired to write this book after discovering notes from her grandfather’s care team during his end-of-life stage.
October 12, 2024
Vi följer Bo som saknar hustrun Fredrika som flyttat till ett demensboende, men han har hunden Sixten och hemtjänsten. Sonen Hans kommer även på besök ibland.
Det här är en sån bok där det inte händer jättemycket men det görs ändå såååå bra. I början kändes det som att den skulle få tre stjärnor men mot mitten vände det och blev bättre och bättre för mig, i slutet kändes det till och med som en femma i betyg men jag slutar med en fyra. Det var en väldigt fin och sorglig berättelse som fick mig att tänka mycket på min egna mormor och farfar. Som sagt så händer det inte mycket men känslomässigt händer det mycket iallafall, man förstår både Bo och Hans men önskar samtidigt att de båda var bättre på att kommunicera men det är ju realistiskt.
Jag förstår verkligen varför den här blev årets bok, med all rätt! Den må varit 4/5 för mig men det är ju en smaksak men jag rekommenderar aaaabsolut den här!!
Det här är en sån bok där det inte händer jättemycket men det görs ändå såååå bra. I början kändes det som att den skulle få tre stjärnor men mot mitten vände det och blev bättre och bättre för mig, i slutet kändes det till och med som en femma i betyg men jag slutar med en fyra. Det var en väldigt fin och sorglig berättelse som fick mig att tänka mycket på min egna mormor och farfar. Som sagt så händer det inte mycket men känslomässigt händer det mycket iallafall, man förstår både Bo och Hans men önskar samtidigt att de båda var bättre på att kommunicera men det är ju realistiskt.
Jag förstår verkligen varför den här blev årets bok, med all rätt! Den må varit 4/5 för mig men det är ju en smaksak men jag rekommenderar aaaabsolut den här!!
March 28, 2025
"I don’t want to leave anything unsaid. That I don’t want it to be like it was with my old man. For some strange reason, I’m not angry any more. "
This is the story of Bo- at 89 years of age he relies on carers to visit and support him through his daily life. His wife Fredrika is in care home unable to recognise or remember him as she has alzheimers and he feels distance from his son Hans.
Bo takes us through his life as he remembers key events and his relationship with his parents, wife, best friend Ture and granddaughter Ellinor. His daily life is interspersed with the visits from a team of carers who leave notes about how Bo is doing.
Bo lives quietly and has his dog Sixten for companionship - that is until his son feels the dog is too much for Bo as he can't safely walk him any distance.
This is a story of millions- a story that will connect to all of us in some way- the relationships and unspoken words between generations. The well- intentioned love and care which sometimes does not recognise the denial of another person's pleasure, security and desires.
Bo's reflections and his need to talk to his son in a way that he couldn't communicate with own father his incredibly moving. Hans' love for his father- his need to do the best and get his father's approval is so reminiscent of families. The damage and regret in the relationship between Bo and his father and the impact upon his mother is so heart breaking- a story we all know of from family and friends.
This is a powerful novel- simple in its premise but full of depth, love and life.
This should be read by everyone - a book that could help heal the divisions between men and fathers, the young and the old and hopefully peel back the suppression and pride to share love.
This could be viewed as a highly sentimental book - yes, sentiment is there but this is about an exploration of the generations ( in particular men in rural communities ) who were never encouraged to express emotions and the animosities and regrets that can foster
Lisa Ridzén has written a beautiful and life-affirming novel - a book that should make us all reflect .
Alice Menzies translation is pitch perfect.
And as an older male reader, I won't deny I was feeling tearful by the ;last page.
Quotes:
What I want to do is to scream that no one should treat their son the way he treats me, but I can’t move a muscle.
There’s nothing that compares to that, to raising a child. No one ever said a word about it before you got pregnant. That it would be this hard. How can something as natural as starting a family be so complicated?
I regret never thanking her ( my mother) for being her. For being so much better than my old man. I should have told her that, but I never did. I realise now that I let my anger towards him get in between us, and that meant I could never truly be happy when we spent time together.
This is the story of Bo- at 89 years of age he relies on carers to visit and support him through his daily life. His wife Fredrika is in care home unable to recognise or remember him as she has alzheimers and he feels distance from his son Hans.
Bo takes us through his life as he remembers key events and his relationship with his parents, wife, best friend Ture and granddaughter Ellinor. His daily life is interspersed with the visits from a team of carers who leave notes about how Bo is doing.
Bo lives quietly and has his dog Sixten for companionship - that is until his son feels the dog is too much for Bo as he can't safely walk him any distance.
This is a story of millions- a story that will connect to all of us in some way- the relationships and unspoken words between generations. The well- intentioned love and care which sometimes does not recognise the denial of another person's pleasure, security and desires.
Bo's reflections and his need to talk to his son in a way that he couldn't communicate with own father his incredibly moving. Hans' love for his father- his need to do the best and get his father's approval is so reminiscent of families. The damage and regret in the relationship between Bo and his father and the impact upon his mother is so heart breaking- a story we all know of from family and friends.
This is a powerful novel- simple in its premise but full of depth, love and life.
This should be read by everyone - a book that could help heal the divisions between men and fathers, the young and the old and hopefully peel back the suppression and pride to share love.
This could be viewed as a highly sentimental book - yes, sentiment is there but this is about an exploration of the generations ( in particular men in rural communities ) who were never encouraged to express emotions and the animosities and regrets that can foster
Lisa Ridzén has written a beautiful and life-affirming novel - a book that should make us all reflect .
Alice Menzies translation is pitch perfect.
And as an older male reader, I won't deny I was feeling tearful by the ;last page.
Quotes:
What I want to do is to scream that no one should treat their son the way he treats me, but I can’t move a muscle.
There’s nothing that compares to that, to raising a child. No one ever said a word about it before you got pregnant. That it would be this hard. How can something as natural as starting a family be so complicated?
I regret never thanking her ( my mother) for being her. For being so much better than my old man. I should have told her that, but I never did. I realise now that I let my anger towards him get in between us, and that meant I could never truly be happy when we spent time together.
January 6, 2024
Fantastisk debutroman. Länge sen jag grät till en bok. Så fina personporträtt. Bered er på en sorglig och riktig roman om åldrande och relationer i arbetarklassens Jämtländska 1900-tal. Fint uppläst av Lennart Jähkel.
February 9, 2024
4.5
Väldigt fint om Bo och hans sista tid i livet. Om livet och minnen.
Väldigt fint om Bo och hans sista tid i livet. Om livet och minnen.
May 2, 2024
4,5 stjärnor så jag avrundar uppåt.
Tranorna flyger söderut handlar om Bo. Bo befinner sig i slutet av sitt liv. Åldern har tagit mycket ifrån honom. Den en gång starka kroppen är svag och han behöver hjälp av hemtjänsten för att klara sig. Han tycker att det är ett evigt tjatande om duschande och han har mer mat i kylskåpet och frysen än vad han kommer hinna äta innan han lämnar jordelivet.
Bo lever i sorgen efter sin fru Fredrika som är borta fast hon fortfarande är i livet. Demensen har slagit sina klor i henne och hon är som en helt annan människa.
Det finns dock två saker som Bo har kvar. Sin hund Sixten och sin bästa vän Ture. De pratar i telefon med varandra flera gånger i veckan. Med Ture spelar det ingen roll att Bo glömt vad han sagt och inte sagt, Ture har ett lika dåligt minne han.
Bo har också sin son. Men de har en komplicerad relation som det skaver i. Bo tänker mycket på sin egen far, gubben. Gubben som ofta skrek och var arg. Gubben som aldrig var nöjd, aldrig stolt. Bo vill inte lämna världen med en trasig relation till sin son.
Tranorna flyger söderut är en roman om åldrande, familjerelationer, faderskap, förlust och att vara den som blir lämnad ensam kvar. Och inte minst döden som väntar på oss alla. Det är känslosamt att läsa om Bo och hans liv, tårarna rinner flera gånger. Samtidigt är det en så fin beskrivning av människor och livet och relationer på gott och ont.
Tranorna flyger söderut handlar om Bo. Bo befinner sig i slutet av sitt liv. Åldern har tagit mycket ifrån honom. Den en gång starka kroppen är svag och han behöver hjälp av hemtjänsten för att klara sig. Han tycker att det är ett evigt tjatande om duschande och han har mer mat i kylskåpet och frysen än vad han kommer hinna äta innan han lämnar jordelivet.
Bo lever i sorgen efter sin fru Fredrika som är borta fast hon fortfarande är i livet. Demensen har slagit sina klor i henne och hon är som en helt annan människa.
Det finns dock två saker som Bo har kvar. Sin hund Sixten och sin bästa vän Ture. De pratar i telefon med varandra flera gånger i veckan. Med Ture spelar det ingen roll att Bo glömt vad han sagt och inte sagt, Ture har ett lika dåligt minne han.
Bo har också sin son. Men de har en komplicerad relation som det skaver i. Bo tänker mycket på sin egen far, gubben. Gubben som ofta skrek och var arg. Gubben som aldrig var nöjd, aldrig stolt. Bo vill inte lämna världen med en trasig relation till sin son.
Tranorna flyger söderut är en roman om åldrande, familjerelationer, faderskap, förlust och att vara den som blir lämnad ensam kvar. Och inte minst döden som väntar på oss alla. Det är känslosamt att läsa om Bo och hans liv, tårarna rinner flera gånger. Samtidigt är det en så fin beskrivning av människor och livet och relationer på gott och ont.
April 2, 2025
De 89-jarige Bo wordt in de steek gelaten door zijn lichaam en geest. Zijn bestaan speelt zich voor het overgrote deel in zijn huis, in zijn belevingswereld af, onderbroken door bezoeken van de thuiszorg, telefoongesprekken met zijn beste vriend en het uitlaten van zijn hond Sixten, wat een steeds grotere uitdaging wordt. Zijn dagen worden overgenomen door herinneringen en hij is in strijd met zijn zoon, die Sixten bij hem wel wil halen, en terwijl hij wel een betere band met hem wil, staan zijn koppigheid en beschuldigingen van bemoeizucht echte toenadering in de weg.
Dit is een indrukwekkende inkijk in Bo's leven die zonder opsmuk is geschreven, een boek dat je meeneemt in zijn gedachten, een kwetsbaar verhaal over ouder worden, aftakeling en je wanhopig vastklampen aan regie over je leven en wat er nog is, over vriendschap, ouder-kindrelaties en de liefde voor een dier, een krachtig debuut dat je raakt!
Dit is een indrukwekkende inkijk in Bo's leven die zonder opsmuk is geschreven, een boek dat je meeneemt in zijn gedachten, een kwetsbaar verhaal over ouder worden, aftakeling en je wanhopig vastklampen aan regie over je leven en wat er nog is, over vriendschap, ouder-kindrelaties en de liefde voor een dier, een krachtig debuut dat je raakt!
January 4, 2025
Det finns så mycket att säga om denna bok!!! Fantastisk berättelse, fängslande, lärorik och en riktig ögonöppnare. Det var svårt att hålla tårarna borta, och jag fick pausa att läsa den några gånger pga. hur den påverkade mig.
Boken behandlar tunga ämnen, som gör att man själv reflekterar över livet - inte minst gällande mina morföräldrar och deras generation. Denna bok kommer att vara oförglömlig för mig.
Boken behandlar tunga ämnen, som gör att man själv reflekterar över livet - inte minst gällande mina morföräldrar och deras generation. Denna bok kommer att vara oförglömlig för mig.
August 1, 2024
En sorglig, rörande, hjärtskärande men varm berättelse om Bo. Om hur mycket som tas ifrån en med åldern, om känslan av att inte längre få bestämma över sitt eget liv, om svårigheter att uttrycka sina känslor, och mycket mer. En lysande debutroman som slutade i tårar för min del ❤️🥺
Read
April 16, 2025Beoordeling deel ik pas na samenkomst van de leesclub ❤️
January 9, 2024
"En varm debutroman i samma anda som Löpa Varg"
Boken saknar tillräckligt driv för att hålla läsarens intresse. Den duger språkligt men den saknar, tillskillnad från Löpa Varg, parallella spår eller förankring till något större en enbart huvudpersonens linjära resa.
Läs istället Löpa Varg.
Boken saknar tillräckligt driv för att hålla läsarens intresse. Den duger språkligt men den saknar, tillskillnad från Löpa Varg, parallella spår eller förankring till något större en enbart huvudpersonens linjära resa.
Läs istället Löpa Varg.
July 7, 2024
fin och rörande absolut, men upplevde stundtals att den var lite tråkig och kände mig allmänt distanserad till texten. kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, men för mig blev jag aldrig riktigt engagerad i bos berättelse.
December 7, 2024
En sådan bok där det inte händer så mycket men som är otroligt vackert och sorgset beskrivet om en mans åldrande, tillbakablickar på hans eget liv samt de sista dagarna i livet. Lämnar mig helt bölande mot slutet
March 8, 2025
Finstämd berättelse och väldigt fint skriven.
July 22, 2024
En stark fyra, vilken underbar bok. Hjärtskärande och hjärtevärmande på samma gång,. Jag tar med mig den väldigt relevanta frågan - varför har vi så bråttom?
March 19, 2025
Zó mooi, ik hield het niet droog....
January 7, 2025
Fin, varm, sorglig och tankeväckande om att bli gammal. Fulgrät och skrattade. Om kluriga relationer, om att vilja mer än man orkar och om att tänka på mer än man faktiskt säger. Så fin bok!
July 25, 2024
Gråter på tunnelbanan ✌🏻�
April 18, 2024
Bo saknar hustrun Fredrika som fått flytta till ett demensboende, men han har ju jämthunden Sixten och hemtjänsten som kommer fyra gånger om dagen. Även sonen Hans kommer på besök med jämna mellanrum, men de har lite svårt att nå fram till varandra. När Hans tycker att det är dags för Sixten att flytta så gör Bo allt han kan för att behålla makten över sitt eget liv.
En väldigt fin, men också sorglig berättelse, lite i samma anda som Löpa varg av Kerstin Ekman. Det händer inte så mycket i denna lågmälda roman, men känslomässigt är det en annan sak. Det är lätt att förstå både Bo och Hans, och man önskar att de båda var lite bättre på att kommunicera hur de känner. Jag brukar i princip aldrig gråta när jag läser, men här sitter jag faktiskt med en klump i halsen i slutet.
Det här är nog inte en bok som passar alla, men för mig träffade den helt rätt. Att ha jobbat inom äldreomsorgen ger mycket igenkänning och jag gillar att vi får hemtjänstens anteckningar i loggboken. Lennart Jähkel passar perfekt som uppläsare och förhöjer upplevelsen, precis som han gjorde när jag lyssnade på Löpa varg!
En väldigt fin, men också sorglig berättelse, lite i samma anda som Löpa varg av Kerstin Ekman. Det händer inte så mycket i denna lågmälda roman, men känslomässigt är det en annan sak. Det är lätt att förstå både Bo och Hans, och man önskar att de båda var lite bättre på att kommunicera hur de känner. Jag brukar i princip aldrig gråta när jag läser, men här sitter jag faktiskt med en klump i halsen i slutet.
Det här är nog inte en bok som passar alla, men för mig träffade den helt rätt. Att ha jobbat inom äldreomsorgen ger mycket igenkänning och jag gillar att vi får hemtjänstens anteckningar i loggboken. Lennart Jähkel passar perfekt som uppläsare och förhöjer upplevelsen, precis som han gjorde när jag lyssnade på Löpa varg!
February 4, 2025
En känslosam och välbehövlig bok!
Men av någon anledning tyckte jag boken var lite långtråkig och jag fick ta långa pauser emellanåt då boken kändes för sorglig. Men trots det håller jag med om att den är välbehövlig på så sätt att den skildrar många äldres vardag. Hur man ser på livet och hur man ska tackla problem som ensamhet, att våga prata känslor & hemtjänstens roll i den åldrande processen. Tror dock att denna boken inte var rätt vid just detta tillfället för mig. Den är fin och rörande men inget som jag tyckte om att lyssna på jättemycket.
Men av någon anledning tyckte jag boken var lite långtråkig och jag fick ta långa pauser emellanåt då boken kändes för sorglig. Men trots det håller jag med om att den är välbehövlig på så sätt att den skildrar många äldres vardag. Hur man ser på livet och hur man ska tackla problem som ensamhet, att våga prata känslor & hemtjänstens roll i den åldrande processen. Tror dock att denna boken inte var rätt vid just detta tillfället för mig. Den är fin och rörande men inget som jag tyckte om att lyssna på jättemycket.
October 4, 2024
Full pott från mig! Så otroligt fint och verklighetsnära porträtt av livet, åldrandet och det stora i det lilla.
September 1, 2024
En velskrevet roman om et levd liv og alderdom. Nydelig!
February 13, 2025
Waow. Åh. Jag vet inte hur jag ska förklara. Är sorgsen i hela kroppen. Har inte gråtit såhär mycket till en bok på hur länge somhelst. Hulkgråtit. Tänker på ålderdomen och mina mor- och farföräldrar❤️
October 7, 2024
Mycket fin debutroman. Det hände inte så mycket utan handlade mest om livet på ålderns höst. Den var både fin och sorglig. Konsumerade boken i ljudform vilket gick väldigt snabbt (ett gott tecken).
January 26, 2025
Blev så otroligt berörd av denna boken och ffa det fina slutet (läs hulkgrät). Rekommenderar varmt!
February 23, 2025
Ако имате нужда от роман, който да ви помогне да излеете всички насъбрани сълзи, имам идеалното предложение за вас. "Жеравите отлитат на юг" разкъса сърцето ми на парченца. Дълго ще помня, ще осмислям и ще препоръчвам трогателната история на 89-годишния Бу Андершон.
Той е на финалната права на живота си. Не може да се изкъпе, да се облече или да си сготви сам. От службата за грижи по домовете го посещават по няколко пъти на ден. Обичната му съпруга вече е само обвивка на човека, който е била и е настанена в дом за хора с деменция. След нея остава само шалът ѝ, който Бу държи в буркан и отваря от време на време, за да си припомни нейния аромат. Единствената радост в живота на Бу са внучката му Елинор и кучето Сикстен. Но когато синът му Ханс решава, че Сикстен трябва да заживее при хора, които ще се грижат по-добре за него, Бу решава, че все още не е готов да пусне юздите на живота си и ще се бори докрай за него.
Освен темите за старостта, загубата и любовта, най-интересното за мен беше, че романът прави и едно своеобразно изследване на разбирането за мъжество и как то се променя от поколение на поколение в Швеция. Виждаме бащата на Бу, от когото той не е чул и една добра дума. Виждаме самият Бу, който макар и "подобрена версия", също не може да изкаже всичко, което чувства. На сина му Ханк му е лесно да каже на дъщеря си, че я обича, но не и на баща си, въпреки всичките грижи, които полага за него.
Историята на Бу става "Книга на годината" в Швеция за 2024 година и има защо. Хваща те за гърлото и не те пуска. Много ми напомни на Уве, героя на Фредрик Бакман, когото харесвам безкрайно. Самият той казва за "Жеравите отлитат на юг", че е „вълнуващ� история за тихата жестокост на любовта. Лична история за всеки, който е трябвало да каже сбогом на родител.� Без значение дали сте фенове на този така нашумял автор или не, препоръчвам ви да дадете шанс на романа на Лиса Ридсен - но не и преди да се запасите с пакетче носни кърпички.
Той е на финалната права на живота си. Не може да се изкъпе, да се облече или да си сготви сам. От службата за грижи по домовете го посещават по няколко пъти на ден. Обичната му съпруга вече е само обвивка на човека, който е била и е настанена в дом за хора с деменция. След нея остава само шалът ѝ, който Бу държи в буркан и отваря от време на време, за да си припомни нейния аромат. Единствената радост в живота на Бу са внучката му Елинор и кучето Сикстен. Но когато синът му Ханс решава, че Сикстен трябва да заживее при хора, които ще се грижат по-добре за него, Бу решава, че все още не е готов да пусне юздите на живота си и ще се бори докрай за него.
Освен темите за старостта, загубата и любовта, най-интересното за мен беше, че романът прави и едно своеобразно изследване на разбирането за мъжество и как то се променя от поколение на поколение в Швеция. Виждаме бащата на Бу, от когото той не е чул и една добра дума. Виждаме самият Бу, който макар и "подобрена версия", също не може да изкаже всичко, което чувства. На сина му Ханк му е лесно да каже на дъщеря си, че я обича, но не и на баща си, въпреки всичките грижи, които полага за него.
Историята на Бу става "Книга на годината" в Швеция за 2024 година и има защо. Хваща те за гърлото и не те пуска. Много ми напомни на Уве, героя на Фредрик Бакман, когото харесвам безкрайно. Самият той казва за "Жеравите отлитат на юг", че е „вълнуващ� история за тихата жестокост на любовта. Лична история за всеки, който е трябвало да каже сбогом на родител.� Без значение дали сте фенове на този така нашумял автор или не, препоръчвам ви да дадете шанс на романа на Лиса Ридсен - но не и преди да се запасите с пакетче носни кърпички.
Displaying 1 - 30 of 553 reviews
Can't find what you're looking for?
Get help and learn more about the design.